Verkligheten kom till slut ikapp även Embraer!

Embraer har under hela sin produktutveckling av KC-390 hävdat att de skulle klara av att ha den första flygningen under 2014 och att första leverans skulle ske sent under 2015 eller tidigt 2016. Med tanke på att Embraer inte har någon tidigare erfarenhet av att producera militära transportflygplan utan mer "civila" flygplan så var denna tidslinjal mycket optimistisk. Ja kanske tom galet optimistisk. Man kan bara jämföra med Airbus som med sin A400M har haft mycket stora problem med förseningar till följd av dem. Men även där har spelat in att Airbus hade problem på A380 vilket ledde till att Airbus omfördelade personal från A400M projektet till förmån för A380. Med yttterligare förseningar som påföljd. Att då Embraer envist fortsatte att hävda att de skulle kunna klara sin timeline var det egentligen inte så många som trodde på. Inte vart det heller bättre när man deklarerade att Boeing skulle vara med och ingå i projektet. Detta visade på att de problem som man hade var tom överstigande den kompetens som man själva besatt och man var tvungen att finna en partner som kunde hjälpa till att lösa problemen. KC-390 flög första gången första kvartalet 2015 men efter denna flygning så har det helt varit locket på fram tills för en månad sedan då Embraer kom med ett meddelande att KC-390 var ca ett och ett halvt år till två år försenat. Ett meddelande som visade att även Embraer till slut fick erkänna att de har problem med sin nya modell. Vad problemen är är dolt tills vidare men lär väl komma fram förr eller senare. Troligen när man löst dem. Det som samtidigt är intressant att få veta är vilket underhållskoncept Embraer har tänkt att marknadsföra till ytterligare potentiella köpare efter Brasilien, Portugal, Tjeckien och vad kommer det att bli för prislappar på underhållet? Samtidigt som förseningarna med största sannolikhet kommer att göra att inköpspriset kommer öka radikalt. Spännande fortsättning lär följa.

Taktiskt transportflyg. Nästa steg och kanske men även det mest effektiva nästa steg.

Riksdagen fattade idag beslut om att bifalla Regeringens proposition 2014/15:109: Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. I denna kan man läsa att försvarsberedningen . I den avseende taktiskt transportflyg fanns det bland annat följande att läsa:
Texten är förkortad men ej ändrad i övrigt.

"Befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls under försvars-inriktningsperioden och Försvarsmakten analyserar fortsatt möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan."


"Dessutom finns det stora omsättnings-, nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov i perioden från 2021 när det gäller t.ex.
– transportflygplan Tp 84"

Försvarsberedningen föreslog att fyra nya taktiska transportflygplan på sikt bör anskaffas för att ersätta dagens flygplan. Försvarsmakten har i sitt underlag till regeringen föreslagit att befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls och att myndigheten fortsatt analyserar möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan. Försvarsmakten framhåller att en eventuell framtida anskaffning bör ske genom internationellt samarbete. Regeringen delar i huvudsak Försvarsmaktens bedömning och vill särskilt framhålla vikten av det pågående nordiska samarbetet avseende taktiskt transportflyg. De ovan nämnda satsningarna medger en ökad tillgänglighet på det taktiska transportflyget.

Vilka slutsatser ger då detta? Jo:

Initialt vill man att nuvarande Tp 84 ska kunna operera inom perioden 2016-2020. Detta medför att man kommer att ha tvingande åtgärder som FDR (Flight Data Recorder) och CVR ( Cockpit Voice Recorder) som tvingande installationer på Tp 84. Detta är en avsaknad av datainsamlande utrustning som har varit i avsaknad i Tp 84 sedan början på 2000-talet. Det är bara att fråga FlygI om hur detta ärende ligger i tiden och har behandlats. Med andra ord, inte en dag förtidigt.

När man sedan pratar om nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov så återfinns Tp 84 i detta. Behovet av snabba transporter inom riket vid ett skymmningsläge kommer att vara stort och vilket rättfärdigar ett behov av Tp 84. En analys av antalet flygplan för detta behovet bör återigen genomföras då man till stor del de senaste 15 åren har mer fokuserat på ekonomi snarare än nytta och handlingskraft. Det senaste exemplet är då Försvarsmakten istället för Tp 84 valde att frakta materiel mellan Bamako och Timbuktu i Mali på mer eller mindre existerande och kontrollerade vägar med lastbil. Denna avvägning med betydande förhöjd risk för personal ingående i lastbilskonvoj jämförelsevis med transporter med Tp 84 berodde på att timprisdebitering internt i Försvarsmakten. F7 och Tp 84 har fått ett antal flygtimmar budgeterat för att kunna ha en förmåga men då man ska flyga i Mali så ska denna förmåga betalas igen med att full täckning för flygningen ska betalas. VAd gör då F7? Jo, Tp 84 flyger egna övningar inom Sverige för att få rätt förmåga samtidigt som extra pengar läggs på landtransporter. Tyvärr är det ekonomer och inte do-ers som bestämmer detta. Helt galet. Dessa flygningar som är mycket värdefulla för F7 borde endast kosta beställaren med de överskjutande kostnader som den geografiska och hot-miljön genererar.

Slutligen som försvarsberedningen föreslår att Försvarsmakten ska anskaffa fyra nya taktiska transportflyg, vad innebär det? Jo, För det första så är numerären på fyra stycken flygplan en illa vald numerär. Varför? Jo, vid en analys som Norge har gjort så genererar fyrs stycken flygplan i princip en lika stor kader med personal för flygunderhåll som fem stycken flygplan gör. Detta för att de underhållsprogram som flygplan normalt har kräver denna mängd med personal för att kunna minimera stillestånd vid avhjälpande underhåll. Minskar man ner till tre så tappar man det totala i resurser för att kunna genomföra flygtransporter radikalt. Det man borde se på är att Sverige anskaffar fem till sex stycken nya transportflygplan för att kunna tillgodose behovet av snabba transporter inom ställda uppgifter. Kanske kan det vara så att Sverige och Finland köper in nya C-130 J för att lösa behovet. En sådan lösning vore att Sverige köper sex stycken C-130J och att Finland köper in två eller tre stycken C-130J. Med Norge och Danmark vore det att vi fyra länder tillsammans har en kapacitet med totalt 15 st. (i den bästa av världar) C-130J att tillsammans förfoga över och kunna genomföra nationella och internationella transporter. Till detta kommer ju även en gränsöverskridande samarbetsform vid till exempel FN och röda korset uppdrag mm. Detta skulle kunna reducera kostnader för utrikes stationering med korsvis besättningsbyte och även korsvis flygunderhållspersonals byte.
Ve den regering som skulle falla till föga för SAAB's ägare och falla för KC-390. Den må vara en bra strategisk flygtransportkapacitet men med största sannolikhet så kommer den inte att vara en taktisk. Det är bara att jämföra med A400M: Inget land som beställt dessa flygplan har de ekonomiska resurserna att använda A400M till en taktisk resurs. Enkom strategisk. Jämför C-17 där USA i undantagsfall använder den som en taktisk resurs men då med betydande understöd mot tilltänkt fäll- eller landningsplats. USA har ca 200 st. C-17. Sverige är med i ett samarbete där man har tre st- C-17. Numerären på flygplan har en starkt avgörande betydelse hur man avser att använda sin flygplansflotta. I detta avseende så har ju Tp 84 gång på gång bevisat att man är en taktisk flygtransportresurs för Sverige både inom och utom riket sedan 1965. En uppgraderad variant, C-130J, (sex stycken flygplan) skulle vara det mest kostnadseffektiva ur ett livscykelperspektiv och ur ett taktiskt flygtransportbehovsperspektiv vara det mest effektiva för Sverige. Lägg därtill att omgruppera resurser för att stödja dessa flygplan till deras utgångsgruppering skulle medföra ytterligare besparingar jämfört med dagens läge. Kanske kan till och med de nordiska länderna komma överens om att tillsammans inkomma med ett medlemskap i EATC för att ytterligare få synergieffekter av det medlemskapet. Vem vet, men en symbios med "benefits" skulle det vara.

Nu hände det.

Då hände det. Det som inte får hända. För någon flygplanstillverkare. Det att ett flygplan havererar och att människors liv mists. Denna gång var det för det redan hårt pressade och försenade A400M från Airbus. Så fruktansvärt varje gång det händer. Men i detta fall är frågan vad haveriet kommer att medföra för programmet. Det har varit kraftigt kritiserat på grund av alla de förseningar som programmet har och i princip så är det idag fortfarande provflygningar som länderna som har fått leverans genomför. De gör vanliga enkla A-B flygningar utan taktiska moment. Så den taktiska delen på A400M som påstås finnas används i alla fall inte ännu. Frågan är om länderna kommer att ha råd med det med tanke på prislappen. A400M får nog anses som en strategisk flygmaskin i likhet med C-17 (USA undantaget) och större flygplan. Den taktiska förmågan upprätthålls av C-130 idag och kommer troligen även framöver att vara så. Det är mycket tveksamt om KC-390 kommer att ha denna förmåga. Det återstår att se. Roll out var ju i oktober ifjol och first flight var i januari i år. Återstår att se när första leveransen blir av. Airbus vet hur tufft det är och även nu fått uppleva det mest fruktansvärda man kan uppleva som flygplantillverkare. Tankarna går till de omkomna och skadades familjer.