Min blogglista

onsdag 28 november 2012

Sanningen om de svenska C-130H Hercules

Under den senaste tiden har det florerat många inlägg i diverse bloggar om de svenska C-130H Hercules eller TP84 som Försvarsmakten benämner dem. I dessa inlägg har det diskuterats högt och lågt om den status som de åtta flygplan som försvarsmakten förfogar över idag. De flesta av dessa inlägg har deklarerat att de är i ett uselt skick, på gränsen till icke luftvärdiga och att de mer eller mindre är skrot som det inte är någon ide att fortsätta att operera med. De är heller inget att modifiera då de är så gamla så att det är oekonomiskt att göra detta. De behöver ersättas av ett nytt, fräscht, hippt flygplan med en massa nya finesser och elektronisk utrustning som gör att flygplanet går längre, snabbare, kan lasta mer, har en MTBF (Mean time between failure) som är så hög som det bara går att få samt att de sällan behöver genomföra underhållsåtgärder men då det behövs till en minimal kostnad.

Sedan minst 2009 har Lockheed (Hercules tillverkare i USA) med FMV hjälp följt upp de åtta flygplanen ur ett antal parametrar under flygpass. Dessa parametrar har sedan legat till grund för en studie vars syfte varit att se hur mycket uppskattad tid det finns kvar i de åtta flygplanen.
Detta resultat har under oktober månad delgivits till MSK Flyg och till FMV i samband med Herules operators meeting och även efterföljande möten. Resultatet av denna studie pekar entydigt på ett par saker:
1. Försvarsmakten har underhållt sina flygplan väl. 2. De har opererat sina flygplan med stor proffesionalism och hanterat flygplanen med varsamhet trots att de varit i fintliga miljöer och opererat. 
Dessa två huvudorsakerna ger i förlängningen av studien att i samtliga åtta flygplan, oberoende av årsmodell, så finns det cirka 45 till 55 procent livslängd kvar i dessa skrov. Bedömt så kommer de då att räcka till att operera i ytterligare 15 till 20 år. Det är svårt att sätta en klar bortre gräns beroende på hur de kommer att användas i framtiden. Denna fakta att det finns så mycket "liv" kvar i flygplanen får mej som skattebetalare att fundera vidare. Varför vill försvarsmakten ersätta dessa åtta flygplan med nya istället för att modifiera de nuvarande för en bråkdel av vad det skulle kosta att införskaffa nya flygplan som ersättare?
 Varför denna iver?

Jo, regeringen vill se ett utökat samarbete inom norden i taktiskt transportflyg och Norge och Danmark opererar redan idag den tilltänkta efterföljaren till C-130H, nämligen C-130J. Danmark har fyra stycken flygplan och Norge har för tillfället tre stycken flygplan men väntar på ytterligare ett flygplan som ersättning till det flygplan som så tragiskt försvann i våras. Sverige, Norge och Danmark har genomfört en studie i hur detta samarbete skulle gå till. NORTAT. Den visar några intressanta punkter. Bland annat:
  • Norge och Danmark är inte beredda att flytta från sina existerande baseringar för att samgruppera alla flygplanen. Sverige kan tänka sig att gruppera både i Norge och Danmark utan förbehåll.
  • De kostnader som idag Norge och Danmark har för sitt underhåll av sin flotta på fyra flygplan är 14 respektive 14,6 miljoner Euro ( Med en Euro kurs på 8,60 blir det 120,4 respektive 125,5 miljoner kronor. Sverige underhåller sina åtta flygplan till en kostnad mellan 80 och 115 miljoner kronor per år de senaste fem åren.
  • Norge och Danmark har en besättningsratio till antalet flygplan som är i princip dubbelt så hög som Sveriges.
  • Tillgängligheten på flygplan i Norge och Danmark är inte högre trots att de har nya flygplan.

Dessa punkter om ekonomi och tillgänglighet oroar mej som skattebetalare. Det verkar som om att Sverige trots allt har väldigt bra kostnadsläge på sina befintliga flygplan i jämförelse med Norge och Danmark.

Mer i NORTAT står det att man kan start ett samarbete på en operativ nivå. Dvs att man baserar som man gör idag och man opererar de flygplan som man gör idag men att man samordnar de behov som finns inom norden för att kunna flyga varandras laster eller samordna lasterna. Detta är ett riktigt bra alternativ då det torde medföra att Sverige kanske kan få tillgång till transportresurser från Norge och Danmark och viceversa. Dock finns det problematik inom dessa samarbeten och under fjolåret hade just försvarsmakten detta problem med transporter för att etablera och understödja den JAS insats som man gjorde över Libyen. Sverige är med i C-17 samarbete i Ungern men där fanns ej resurser att tillgå när Sverige som mest behövde dem.

Vad är då det mest kostnadseffektiva att göra för att kunna ha en taktisk flygtransportförmåga?

Jo, Modifiera de befintliga åtta flygplanen så att det uppfyller de tvingande krav som finns för att flyga i militärt luftrum. Modifiera de system (Ganska få system) som man ser har behov av detta så att flygplanen klarar dessa 15 till 20 år till. (Pengar finns avsatta för modifieringar i gällande materielplan.)  Se till vilka förmågor som flygplanen ska ha för att till exempel stödja SF-operationer. Med nya C-130 J kommer det att bli  problem att landa och starta på de platser som  de vill till och från.
Dessa modifieringar kommer inte ens att kosta 3/4 av vad EN ny C-130J kostar. Till detta kommer reservdelar, komponenter som behöver köpas in i en första omgång. Kanske kan man klara sig med en begränsad mängd med markutrustning som behövs för att underhålla flygplanen. Kanske får vi låna denna av Norge eller Danmark.


Kvarstår gör då den enskilt största frågan för oss: Hur ska Sverige bete sig när man placerar ett insatsförband på annan nations territorium? Blir det som motsvarande det NATO samarbete som Norge och Danmark har sedan länge och hur skall man dela upp resurserna om det behövs? Detta är en prekär fråga och den skulle säkerligen ha varit mycket enklare att besvara om det hade varit ett insatsförband med JAS 39 som stomme. Då hade nog politikerna inte varit lika positiva till att permanent gruppera utanför Sverige.

Så de stor hakarna i detta är att Sverige kommer inte att tjäna en enda skattekrona (min och din skatt) på att samgruppera och sälja ut de nuvarande åtta flygplanen samt hur ska detta med att permanent förlägga ett insatsförband utanför Sveriges gränser hanteras tillsamman med neutralitetsinriktningen?

4 kommentarer:

  1. Pekpinne:
    Vi har ingen neutralitet längre. Den är sedan länge slopad och detta har även politikerna meddelat i tal och skrift.

    SvaraRadera
  2. Äntligen lite nyanserat klokskap i detta ärende. Det måste ju vara mycket bättre med 8st modifierade TP84 med 20 års flygtid kvar än 2-3 C130J. Kvantitet är kvalitet i sig, det tror jag politikerna inte kan bortse ifrån i sin NORDEFCO iver. När det dessutom är billigare att ha fler gamla än få nya så måste dom ha riktigt bra argument för att gå vidare. Hade varit intressant att höra försvarsministerns syn på detta inlägg.

    SvaraRadera
  3. Bertil Enstöring2 december 2012 11:31

    Som det har liknats vid tidigare... Dela en snöslunga med grannarna. När det börjar snöa vill alla ha den samtidigt.

    SvaraRadera
  4. Bertil: Ja det är ju så att oftast vill alla ha resursen samtidigt. Se bara på Lybien insatsen då det inte fanns resurser från C-17 samarbetet som Sverige kunde nyttja. Hur ska detta resursbehov kunna nedtecknas och levas upp till?

    SvaraRadera